Roberts uppgång

Snart behöver jag inte längre cykla i regnet till jobbet. På fredag återvänder min Volvo till Helsingfors. Det skall bli ett kärt återseende. Idag cyklade jag igen i ordentligt regnväder båda vägarna till jobbet. Jag är ännu lite förkyld, inte så bra kombination. Men vad kan man?

De två första dagarna som inhoppare på en annan plats på jobbet har gått bra. Oerhört lungt har det varit. Vilket är skönt. Men väntar ännu på bomben så att säga. Allt kommer väl på en gång sen när det kommer. Så brukar det ju vara. Men har försökt göra så mycket som möjligt på förhand för att kunna ta itu med oväntade jobbuppgifter.

Helgens Karjala Cup var riktigt bra. Lite tråkigt att finnarna förlorade mot ryssarna på lördag. Vid ställningen 1-1 var stämningen riktigt bra. Men som jag fått erfarna från tidigare landskamper så blir publiken helt deppad när det egna laget ligger under. Tråkigt tråkigt. Det är ju speciellt då laget behöver stöd. Men då är publiken helt tysta.

Vet inte hur landskamper i allmänhet brukar vara, men jag tycker iaf att det är tråkigt när det buas och ropas åt motståndarlaget när de kommer in på planen. I detta fall buades det och visslades det mycket åt ryssarna. Själv ville jag i den situationen krypa under stolen. Det kändes pinsamt på nåt sätt. Jag tycker det är osportsligt och dumt. Applådera diskret eller var helt tyst istället då. Det kan vara att jag är överkänslig. Men tycker att buande och ropande åt motståndarlaget som i detta fall var Ryssland inte är trevligt. Det understryker den fientliga inställningen på nåt sätt. Kanske man inte skall blanda ihop sport, politik och förluten tid. Men tycker man från båda sidorna borde kunna hålla känslorna på en vettig nivå. Undvika så mycket gräl man bara kan.

Det är mycket ryssar här i Helsingfors. Ibland får man en känsla av att dom invaderar vissa ställen. De är inte speciellt blyga eller tillbakadragna heller. Så man får en känsla av att de äger den plats de är på. Satt och tog en öl denna sensommar på en krog här i stan. En gammal gubbe kom fram till mig. Han började prata massor av politik och krig. Han var lite full men ändå vänlig och mycket klok. Jag lyssnade så gott jag kunde. Han frågade flera gånger om det är okej att jag pratar lite politik. Försökte förklara att det inte riktigt är mitt område och att det kanske för hans del är lite bortkastat att prata politik med mig. Men han ville iaf berätta några saker för mig. Han pratade väldigt mycket om rädslan för ryssarnas framfart här i Helsingfors. Jag har inte tänkt på saken tidigare. Men det kanske ligger nåt i det? Vad vet jag? Borde vi vara rädda? Man har kunnat se en stor förändring de senaste åren. Vad beror det på? Är vi finnar rädda i onödan? Vår rädsla är inget att skämta om tycker jag. Med tanke på vår historia så är det inte konstigt att man kanske överreagerar ibland och tror att det är mer illa ställt än vad det är. Hmm, nåja. Förutfattade meningar försöker jag hålla så låga som möjligt men sådana är svåra att styra ibland.

Har nu lånat boken: Tredje rikets uppgång och fall. Har många gånger sett boken men den har nu inte intresserat så mycket. Men nu gör den det. Det hör väl lite till att ha läst den kanske. Såg på tv en kille som höll i boken och han sade att den är läsvärd. Såg att den var väldigt tjock. Men den såg överkomlig ut iaf. Nu har jag den i mitt nattduksbord. Wow, den är tjock. Den var mycket större än jag trodde. Kan kanske bero på att personen som höll i boken i tv:n var tyngdlyftare och han hade antagligen lite större nypor än jag har.

Vet bara inte hur jag skall hinna läsa den, men det får nog bli ett långt projekt. Läser så mycket annat just nu. Försöker läsa Iltasanomat eller Iltalehti varje dag för att lära mig finska och lite mera om den finska kulturen. Håller ännu på att läsa boo.com. Borde få läst igenom den så att jag börja på den nya feta boken. Brukar somna med boo.com boken framför mig flera kvällar i veckan. Vissa dagar känns det som jag läser samma sak om och om igen. Ibland så tappar jag den på golvet och glömmer bort på vilken sida jag var. Så då får man börja leta efter den röda tråden igen. Jag är lite rädd att när jag kommer att läsa den nästan 400 sidor långa boken Tredje rikets uppgång och fall att den skall åstadkomma mig många hjärnskakningar. Somnar jag med den så smäller det nog i huvudet. Haha..!!